Login Anv. namn:
Lösenord:  
Glömt lösenordet?
 In English Bli medlem   
SÖK   bland 8828 filmer och 601 TV-serier -- 21122 kommentarer -- Just nu: 12 gäster och 0 medlemmar online (Chat: 0) 

   Meny
Bli medlem
Hem
Filmer
  Lägg till filmer
  Lista alla filmer
  Kommentera film
  Filmtipset
  Sök
  Skådespelare
Listor
  Oscarsfilmer
  IMDB Top 250
  HMDB Topp 250
  1001 filmer...
  Filmer - År för år
  Filmbibliotek
TV-serier
  Lägg till TV-serier
  Lista alla TV-serier
Frågor
  Frågesport
  Filmkampen
  Oscarsgalan 2024
Spel och Skoj
  Gissa filmen
  Steg För Steg
  Sudoku (529)
  Black Jack
  Sten, Sax, Påse
  Yatzy
  Fyra i rad
  Jämför smak
  Vem tycker vad
Övrigt
  Krönika
  Forum
  Filmnyheter
  Bli medlem
  FAQ
  Statistik
  Kontakta






   Nya filmer

Sound of Freedom

Messiah: The Rapture

Shane Gillis: Live in Austin

Princess Caraboo

The Gunman

Star Wars: Episode IX - The Rise of Skywalker

The Killer

The Entity

Wonka

Brad Williams: Fun Size




   Forumet
HMDB-utmaningen 2... (51)
Jag såg om_______... (34)
Steg För Steg (49)
Oscarstävlingen R... (10)
Vilken är din fav... (168)
Gissa filmen (10)
Filmkampen (43)
Veckans frågespor... (25)
Nertid (2)
En rolig historia (5)

-- Till forumet --      



Antal hits:




Tradera






Skräck

Vad är skräck? Vad är du rädd för? Det är en fråga som alltid intresserat mig ända sedan jag, knappt läskunnig, gav mig i kast med Stephen King och Dean R. Koontz böcker. Som liten grabb var jag skiträdd. Idag är jag vuxet avtrubbad, och många skräckfilmer har passerat sen jag av ren chock tappade hörseln några minuter till tv-serien V, när ödlorna för första gången demaskerades.

En man vid namn Claudian skrev en gång; He who strikes terror into others is himself in continual fear.

För manusförfattare, regissörer eller romanförfattare känns detta som ett passande citat även om det inte alls var vad Claudian menade. Hur använder de rädsla för att få oss vanliga dödliga att känna något när vi ser en film? Igenkännande av alla slag är ju vad som får oss att få kontakt med berättelsen. På så sätt kan vi känslomässigt sätta oss själva i karaktärernas ställe. Det ställer lite krav på vår egen empatiska förmåga att känna medlidande för andra eller rädsla för egen del. Jag inbillar mig att många filmskapare hämtar inspiration i sina egna mest grundläggande rädslor.

Ett exempel är ju den rena skräckfilmen som flitigt utnyttjar vår rädsla för döden. Själva drivkraften för dessa filmer är ju att vi vill att karaktären skall klara sig. Alla människor har ju en varierande kraftfull mekanism att överleva. Därför är vi rädda för saker som kan ta våra liv. En helt naturlig adrenalinpump från svunna tider då t.ex. ett lejon eller en stormig fors kunde avsluta vår existens om vi förblev passiva.

Många filmer som t.ex. Scream, Jaws, Jurassic Park kan ibland få ens ben att spritta till eller ens puls att öka några slag och man känner sig uppfriskad efteråt för att allt bara var på låtsas. I dagens samhälle får vi så sällan använda dessa instinkter att vi låtsas med film för att få en rejäl genomkörare då och då.

En annan aspekt på samma tema är filmer om sjukdom eller vanställdhet. Hur många skräckfilmer har vi sett där mördaren lider av en psykisk eller fysisk åkomma? Exemplen är många, men vi kan väl nämna Motorsågsmassakern för att det är så övertydligt, eller varför inte Röd Drake. Varför vi är rädda för människor som är defekta går bara att spekulera i. Kanske är vi själva rädda för att bli sjuka som om det vore smittsamt? Eller är det för att de kanske kunde utgöra en belastning för resten av kollektivet en gång för länge sedan. I filmen ”28 dagar senare” får vi tre önskningar på en gång. Vanställdhet, död och rädslan för att bli smittad av sjukdom. (Kinder-överraskning ropar två dubbade tyska barn i bakgrunden.)

Vad mer skrämmer oss? Ensamhet är fundamental. Ta bara filmer som leker med temat isolering; ”Oldboy” eller ”Cast away” där ensamheten är bokstavlig, ”Requiem for a dream” där en kvinna behöver ta droger för att stå ut med lägenhetsliv på sin ålders höst. Eller varför inte alla filmer där kärleken är medlet ut ur ensamheten. På stenåldern innebar ju ensamhet minskade chanser att överleva som människa. Om isoleringen är av social eller fysisk karaktär är ovidkommande eftersom resultatet blir detsamma. Mindre jaktlycka och mindre trygghet. Att förlora kontakten med ”stammen” oavsett om den består av familj eller vänner, är nog lika skrämmande idag som för 100 000 år sedan.

En riktig kassakossa i dramaturgin är ju rädslan att förlora någon man älskar. Ta bara de otaliga tv-produktioner eller filmer där barn blir kidnappade (”Ransom”, ”Inte utan min dotter”), eller när en närstående går bort som t.ex. en man eller hustru. (”The Vanishing” där Sandra Bullock försvinner spårlöst, vilket kanske i sig är en mindre tragedi).

Sen har vi min absoluta favorit. Spökhistorier, eller berättelser om det övernaturliga, okända och rädslan för mörkret. Det skrämde slag på mig när jag var liten. Så fort föräldrarna släckte ljuset i sovrummet och försäkrade att det inte fanns något under sängen kom rädslan för mörkret som ett brev på posten. Vad som driver denna rädsla är lite av en gåta. Kanske är det alla ovanstående som samverkar. Problemet att bedöma faran i det man ställs inför. Mig veterligen är det bara människan som är rädd för mörkret, och inga andra djur på vår planet. Helt underbara filmer på detta tema är t.ex. ”Pitch Black”, ”The Others”, ”Mulholland Drive”, ”Twin Peaks” eller varför inte den lite nyare The Ring. Andra filmer om det okända, är sci-fi genren där människan får stå öga mot öga med en mängd fasansfulla monster. ”Alien”, ”The Thing”, ”Predator”, ”Body Snatchers” är värdiga representanter.

För att avsluta min röriga debut som krönikör måste jag nämna en regissör som av någon anledning skrämmer vettet ur mig fortfarande. David Lynch som skapade Mulholland Drive, Twin Peaks, Lost Highway etc har en förmåga att förvandla mig till den där pojken som inte vågar titta under sängen. Det behöver nödvändigtvis inte vara en otäck scen som skrämmer mig. Jag har svårt att sätta ord på vad det är – men jag skall göra ett försök.

Hans ljussättning och kameraföring får på något sätt de människor som filmas att framstå som någonting annat än mänskliga. Varelser som till 99% verkar vara människor, men ändå avslöjar att de har en omänsklig hemlighet.

När Lynch berättar en historia är det inte alltid så att man förstår den. Men den förmedlar en känsla som bara kan beskrivas som ren och oförfalskad skräck. Som ett konkret exempel kan jag nämna att håren reser sig på mina armar. Hans filmer beskriver en påtaglig oro att ingenting är vad vi tror att det är. Att karaktärernas hud bara är tunt papper utanpå något så främmande och otäckt att man inte kan förstå vad det skulle kunna vara. Man väntar bara på en övergripande logik som kunde förklara det. Men Lynch bokstaverar inte sin hemliga rädsla. Han låter oss fingra på den. Försiktigt i ett mörkt rum som är hans scen. Aldrig så mycket att vi förstår den, eftersom hans genialitet består till mångt och mycket av otydlig symbolik.

Men min obehagliga misstanke är att Lynch är en rädd man. Inte för döden, eller för sjuka och deformerade människor. Inte för ensamhet, för att förlora en närstående eller det okända.

Min teori är att han är rädd att han har rätt; att mänsklighet bara är en tunn konstgjord mask över vårt hemliga inre mörker.


Tidigare krönikor

2008-06-10 (Ariel.X)
För helvete – 666

2008-02-22 (Ariel.X)
Rymden, den sista utposten…

2007-05-10 (Ariel.X)
Bad Movie Marathon

2007-02-19 (Ariel.X)
Star Wars – det måste nämnas…

2006-07-31 (Ariel.X)
Efter en fruktansvärd dag på jobbet...

2006-05-29 (Ariel.X)
Stereotyper, fundamentalister och Da Vinci.

2006-03-02 (Ariel.X)
Milda synonymer Batman!

2006-02-08 (Ariel.X)
Visa mig dina filmer så ska jag berätta vem du är

2005-09-06 (karajin)
Spelfilm igår och imorgon

2004-10-09 (Spyflugan)
Vart tog skrattet vägen?

2004-10-03 (karajin)
Skräck

2004-09-01 (Spyflugan)
I need a hero

2004-08-08 (Spyflugan)
Introduktion och brasklapp



Copyright 2002-2024 © www.hmdb.us